Domedagen är nära

Haha, nej skämt åsido.
 
Idag efter jobbet, vilket är alldeles nyss, så bestämde jag mig att trots alla foruminlägg jag läst om att det kan dröja upp till 8 veckor innan hcg nivåerna försvinner ur kroppen så valde jag att köpa två graviditetsstest, för att kunna mäta om strecken blev svagare. 
 
Men, jag är då tydligen en av dom där hcgnivån sjunker direkt. För idag, 4 dagar senare är det heeelt blankt på stickan. 
 
Så nu har jag skickat iväg en önskan om kontakt/rådgivning till fertilitetsmottagningen på Mina vårdkontakter så att de tar kontakt med mig till veckan så jag vet hur jag kan gå vidare. Har försökt googla mig fram till hur man går vidare efter ett missfall med exempelvis provera tabletterna eftersom jag inte har egen mens. Men för första gången (tror jag) så går jag bet på den frågan av google. Så nu inväntar jag svar.
Jag tror och känner att de nog kommer be mig avvakta några veckor efter att dessa blödningarna har slutat för att kroppen ska få återhämta sig, men fuck that säger jag.. 
 
Tack alla ni som hållt tummar och tår för vår del! Skam den som ger sig?

Orättvisan har gjort sig påmind

Idag har jag inte längre något rosafärgat.. Det får mig direkt att tänka på att det kanske kan ha varit en nidblödning? Även om den bör infalla 5-8 dagar efter ägglossning så kan den tydligen infalla senare för vissa? 

Men samtidigt så kan det bero på sköra slemhinnor.. Så, det återstår helt enkelt att se. Jag gjorde ett graviditetstest imorse men det var ju såklart negativt. Man tröstar ju sig med att det troligtvis är för tidigt, men men.. 

 
Igår kom T hem och sa att han behövde berätta något för mig.. Direkt slogs alla känslobarometrar igång och jag visste att det inte skulle vara något jag skulle bli glad över. Nej, det var det ju inte heller. 
Hans bror och hans flickvän var gravida.. "Trots att vi använde både p-piller och kondom".. Det tog en hel del kraft ur mig.. Han har en dotter sedan innan och de fick en son tillsammans för 1,5 år sedan.. 

De har dessutom ett väldigt svängigt förhållande där de gör slut om vartannat och är ihop om vartannat.. Han jobbar men hon har inte gjort klart gymnasiet (eller om hon slutförde det precis innan sonen föddes, hon är alltså väldigt ung) Det gör mig bara så ledsen för här gör man allting "perfekt".. 7 år tillsammans, stadigt förhållande, båda har fasta jobb.. bla bla bla.. orättvisa aboslut. 
 
Men det som gör mig mest arg och ledsen är att jag ens reagerar på detta sättet? För självklart borde jag vara lycklig och glad för deras skull att de får bygga ut sin familj ytterligare. Och jag tror jag snart kommer kunna glädjas åt dom.. Jag måste bara tycka synd om mig själv ett tag ;)

Duktig!

Den här svängen har vi gjort allt rätt enligt "regelboken". 
Vi har redan efter mensens slut sett till att mysa varannan dag. Jag hörde nämligen från någon att om mannen inte har fått utlösning på flera dagar så kan det innebära att kvalitén är mycket sämre. Så för att få en så fin kvalité som möjligt så har vi alltså kört varannan dag, han har dessutom fått sluta med sina varmare duschar. 

Sedan har vi (eller ja, jag) runt ägglossning nu runt helgen sett till att till och med ligga upp och ner på med benen och fötterna i vädret i 10 minuters tid. 
Varje gång har vi skrattat rejält mycket för det ser så fjantigt ut och vart man än läser så säger det ju att det inte ska hjälpa men, man kan aldrig försöka för mycket? Hellre för mycket än för lite.
Jag läste även någon undersökning som gjorts (hur trovärdig den egentligen är) men där kvinnan hade fått skratta och vara glad, exempelvis sett en komedi, och enligt den undersökningen skulle tydligen det öka chanserna för en befruktning. 
Därför kändes det bra att vi båda garvade så vi kiknade av att jag låg på rygg med benen i luften. Tror ni inte att jag "cyklade" med benen också? Jovisst, för det hade jag också minsann läst på flera ställen att man skulle göra! 

Nu tycker jag att vi har toppat alla möjliga medel för att kunna bli gravida. Så nu återstår bara väntan.. och väntan.. och väntan... 


Då jag inte någonsin har haft ens en menscykel så räknar jag på hur den såg ut förra månaden då mensen kom spontant då innebär det isåfall att mensen ska infalla den 27e januari. Så då kan vi testa!

Börjar bli less

Ja, då var det måndagmorgon igen och det innebär som ni vet: Invägning!

Men nu ser jag inte längre fram emot det. Sedan jag började med pergotime och fick igång både ägglossning och mens så går jag ju upp i vikt varannan vecka! Är det inte mens ena veckan, så två veckor efter så är det ägglossning som tydligen gör att jag sväller som en ballong. Även om jag vet att det bara är vätska så är det tröttsamt att bara ha 2 veckor i månaden där jag faktiskt kan väga mig och se vad jag väger. Tittar man på min viktkurva jag har i mobilen där jag varje vecka skriver in vikten så ser min kurva ut som en hjärtrytm..  
 
Jag drar mig för att kliva upp på måndagsmornar. Nu har jag turen att jag är ledig idag och då vaknade jag vid 11 tiden och vägde mig men lika snabbt kröp jag ner i sängen i drygt 3 timmar till.. Sömn brukar ju kunna göra att några hekton extra försvinner, men inte nu.. 

Förstår ni att det känns på två sätt? Jag borde vara överlycklig och tacksam över att jag faktiskt får ägglossning, och det är jag såklart! Men samtidigt känns det bara orättvist när jag inte lyckats bli gravid att jag ska behöva vacka i vikten så mycket. 
Hade man bara lyckats bli gravid så hade jag inte brytt mig ett skit. 
 
Bitter är nog bara mitt andranamn! ;)

Dålig uppdatering

Man tänker att man ska bli bättre på att uppdatera vad som händer runt omkring en men samtidigt tycker man att ingenting händer? Det är samma lika varje dag och tiden känns som om den står still. 


Pergotimekuren är avslutad och denna gång skulle vi ju inte besöka någon läkare utan själva ha koll på ägglossning med hjälp av stickor. Stegringen är igång och jag skulle chansa på att ägglossning är imorgon, då infaller det dessutom samma cykeldag som förra månaden och det känns ju helt okej att man ser en regelbundenhet. 

Den senaste tiden efter jul och nyårshelger så har jag inte riktigt hunnit med att tänka efter och varva ner. Det har varit och är otroligt mycket på jobbet och bara idag på min lediga dag hade vi beordrats 7 timmars övertid. Så hela dagen idag har gått åt till att jobba. Och de dagar man äntligen är ledig och bara hemma, ja då har man helt plötsligt en himla massa måsten som ska göras. Ja, ni vet alla hushållssysslor man är för lat och trött för att göra på vardagar och arbetsdagar så istället hopar dom sig till de lediga dagarna. 

Även T verkar vara väldigt trött då han sover bort all sin "lediga" tid. Han arbetar nätter och kommer hem vid 7-8 på morgonen, sedan somnar han kanske vid 9 och sover fram till 18-19 tiden. 

Är det på grund av mörkret och snön som man är så orkeslös? Jag hoppas att tiden framöver rullar på fort så att solen och ljuset kan komma fram snart igen. När vi häromdagen hade sol och nästan barmark så slår en ordentligt snöstorm igång och lamslår (överdriver knappt) hela stan. Suck.



Svullen

Japp, igårkväll kom hon helt plötsligt. Först blev jag litet rädd för det var alldeles direkt efter vi bar upp ett stort tungt bord till övervåningen. Men det var kanske den ansträngningen som behövdes för att hon skulle komma. Vi har försökt googla på vilken dag som blir dag 1? Är det nu idag eller är det gårdagen Är det någon er som kanske vet?
Vi måste reda ut det för att veta när vi kör igång nästa pergotime. 
 
Det blev lite dystert och deppigt här hemma igår, trots att vi båda sagt att vi inte förväntar oss att det skulle fungera men såklart fanns det något inom oss båda som ändå hoppades.. Kändes otroligt jobbigt att behöva se T ledsen.. 
 

Besviken

Besvikelsen bara fortsätter göra mig sällskap. Det är absolut ingen bra tid för mig just nu. Vågen visade +2kg.. jag fattar knappt varför. T trodde det måste ha att göra med vätska eller något.. Men hela 2kg?!
 
 
Förbannat.

Bitchvarning!

Jag är så arg, förbannad och ledsen! Igår visade ÄL-stickan positivt och vi hade fått tydliga instruktioner ifrån läkaren att vi då skulle börja sexa varannan dag. Tror ni vi gjorde det igår? NÄ. Och jag är så arg på oss, så jävla arg att vi missade det. Som vanligt kommer jag beskylla mig om det misslyckas den här månaden med att det MÅSTE ha berott på att vi missade det igår. Även om jag vet att ett positivt ÄL-test innebär en ägglossning inom 24-48 timmar och att ägget sedan stannar i kroppen en viss tid och spermier lever en viss tid i kroppen.. bla bla bla bla.. Men jag blir bara så arg och ledsen. Hur fan tänkte vi :/

Inte min tur..

Sedan jag började på mitt jobb för drygt 4,5 år sedan så lider min arbetsgrupp av något snarlikt en babyboom. Ungefär 1-3 stycken per år blir gravida i vår grupp, och det har följt ett snarlikt mönster hela tiden. Vi är kanske runt 15 stycken i gruppen och för tillfället så har vi 3 som är hemma på föräldraledighet och så har vi 1 som är gravid. (Att tilläggas är att hälften av gruppen är av "modell" äldre och färdiga med barnverksamheten).
 
Men idag berättade en till kollega att hon är gravid och beräknad till juni. Det var ganska väntat eftersom man har lurat på det ett tag men någonstans i mig så trodde och hoppades jag verkligen att det var jag som skulle bli nästa person! När beskedet kom så fick jag först en klump i magen men den försvann rätt snabbt igen och jag är såklart glad för hennes skull!  Jag missunnar absolut ingen, ingen, ingen, ingen den lyckan, men emellanåt gör det lite ont att jag inte får känna den lyckan.
 
En kär kollega tittade direkt på mig när den andra kollegan berättade om graviditeten och jag mötte hennes blick, och det var som att hon såg att det gjorde lite ont i mig.. hon genomskådade mig totalt.

Nästa gång hoppas jag verkligen att det är jag som får sitta inför gruppen och skina av lycka. Jag försöker att tänka positivt men vissa dagar så faller tankarna ner i dumma onda tankebanor och jag får kämpa lite extra för att hålla mig till det positiva. Tur att T är positiv och pepprar in positivitet i mig.

Otroligt

Helt otroligt. Först nu har jag hittat till blogg.se appen och det innebär ju att jag inte behöver bli så låst längre när jag ska göra mina inlägg. Vilken frihet!
Är fortfarande på ett ganska pissigt humör sen igår, jag rekommenderar ingen att vara i närheten av mig, så det är tur man har två våningar hemma så jag kan ockupera en våning själv. Har gjort lite pepparkaksmuffins igen för att kunna tröstäta lite.. eller mycket.

Grundlurad

Hela torsdagen hade jag molande värk och spänningar i högra sidan av äggstocken och tänkte att det nog är en ägglossning på gång snart, eller att det åtminstone växte några små ägg där inne. Tji fick jag.. Var på vul igårmorse och det visade sig att det var väldigt små ägg eller inga ägg alls (läkaren var såpass otydlig att jag inte hängde med). 
 
Vad tusan var torsdagens smärta om då?!
 
Nu ska jag på tisdag köra igång en ny period med Provera så att jag får mens i slutet av november. Därefter ska jag börja en dubbelkur av Pergotime
Igår var jag så less, eftersom jag tyvärr byggt upp lite förhoppningar, så jag orkade inte med nånting. Dessutom var det en sån där dag när man bara mår dåligt överallting om en själv. Ingenting passar, ingenting ser bra ut, håret är åt skogen, man är för tjock.. and so on. Jag orkade inte ens skriva ett blogginlägg till er som suttit på nålar för att veta hur min vul gick. Men idag är jag på't igen!

Orolig

Jag blir så ledsen på mig själv att jag jämt måste googla så mycket och hamna på sidor och läsa jobbiga saker. Jag kom precis in på någon community-sida som heter babycenter och följande text praktiskt taget blinkade i ansiktet på mig:
 
"Om du har polycystiskt ovariesyndrom är det inte säkert att den här behandlingen fungerar, eftersom 15–40 % av alla kvinnor med PCOS är resistenta mot klomifen (Beck et al 2005). Detta är vanligare hos kvinnor som har ett BMI (body mass index) på över 25. Om det är så rekommenderas du eventuellt att försöka gå ner i vikt. Även en liten viktnedgång på cirka 5 % av din kroppsvikt kan förbättra dina chanser till ägglossning (SFOG 2010). "
 
Jaha?! Nu kommer jag ju garanterat vara en av de som är resistent mot klomifen och därför inte få någon ägglossning. Jag HATAR att vara en sån som jämt måste tänka negativt och föreställa sig det absolut värsta scenariot. Jag kommer inte kunna sluta tänka på det här och kommer troligtvis inte heller kunna sova inatt och därmed försova mig till mitt vul imorgonbitti?
 
Ge mig lite positivt tänkande någon?

Fars dag

I min familj har Fars dag och Mors dag aldrig varit något särskilt speciellt, inte heller i karlns familj. Det har mest inneburit ett litet grattis och att man möjligtvis fikar ihop. När vi var mindre målade man ju någon teckning till föräldrarna.

Från och med i söndags så har jag insett att dagarna verkligen borde uppskattas och firas mer än vad det gör idag. Det är inte en självklarhet att alla kan bli en mamma eller en pappa. Det är inte heller alla som trots att de har skapat/fött ett barn ens bör få kalla sig mamma eller pappa.
 
Jag drömmer om den dagen då vi får fira T på Fars dag..

Alla onda ting är tre?

Ja, när något går fel så är det givet att det följer fler dåliga saker.

Idag hade jag tagit med mig fel matlåda till jobbet och insåg det först när jag stog vid micron och öppnade lådan. Åååh jag blev så less! Det var karlns låda med bara saker jag inte kan äta. Så det blev att kasta den och ta sig ner för att köpa något på stan. Tror ni att jag hade bankomatkortet med mig? Neeeeeeej, såklart inte..
 
Vad kommer härnäst?
 
Åh kan denna dag bara ta slut!

Bästaste bästa


 
Jag har en fantastisk man i mitt liv. Därför överraskade jag honom igår med lite choklad (han är ett chokladmonster) och en biljett till swedish house mafias sista konsert i Sverige. Gissa om han vart glad? :)

 

Lucky

I'm lucky I'm in love with my best friend
Lucky to have been where I have been
Lucky to be coming home again
Lucky we're in love in every way
Lucky to have stayed where we have stayed
Lucky to be coming home someday

En dag i sänder..

Det känns tungt med alla känslor kring dessa behandlingar.. Inte för att det är fysiskt tungt. Men det är tungt med alla tankar och känslor som svävar.
 
Jag vill bara kräka ut alla frustrationer, känslor, ilskor, glädjen, tårar... ALLT inom mig. 
 
Jag vill inte dela med mig till för många om att vi faktiskt NU genomgår en behandling. Och att vi faktiskt NU aktivt försöker få ett barn. Det räcker att det är så många som vet om mina problem, att jag har PCOS.
Jag vill inte behöva känna press av att "leverera".. Även om det kanske inte blir så..
Jag blir så trött på att alla har förväntningar på en. "Är det inte kanske dags för er att skaffa barn snart?!".."Nåt barn på g än då?!".. Jag orkar liksom inte förklara längre. Läget är så här. Det är mig det är fel på. Min man är frisk.
 
Någon som har en kudde som jag kan få skrika ut lite frustration i?